louisearvidsson

Jag har som ny vana att spendera mina kvällar på att lyssna på musik. "Det gör man väl alltid när man sitter vid datorn" tänker kanske du. Men jag menar verkligen lyssna!, bara lyssna. Hörlurar på, den bästa spellistan och sen bara stänga in sig. Åhå vad skönt det är. Jag tar mig liksom tid att verkligen uppskatta musiken, texten, melodin, känslan, ja hela köret. Plus att det är ett utmärkt tillfälle för dagdrömmar.

Och på tal om vanor eller egentligen på tal om förändring. För ett tag sen satt jag och hade en lång diskussion om förändring med en vän. Jag inser ganska snabbt när jag läser min blogg, när jag lyssnar på mina spellistor och när jag tänker på mitt liv att jag sannerligen har förändrats. Eller kanske utvecklats. Fast vem kan begära något annat? jag flyttade hemifrån när jag var sexton. Saker förändrats.
Jag tror nog att de flesta av mina vänner hemma i Vittsjö inte längre vet vem jag är, jag menar verkligen vet vem jag är. nu.
Fast det känns ju skönt, att jag utvecklas, att jag förändras. Jag blir liksom den jag är. För tänk vad hemskt det skulle vara om man inte kunde lära av sina misstag och upplevelser.
Sen diskuterade vi vidare. Förändring förväxlas ofta med anpassning, som enligt mig är en helt annan sak. Jag har inte anpassat mig till livet i Malmö eller de människor jag mött. Om du då frågar om jag skulle vara samma människa om jag bodde kvar i Vittsjö så kommer jag ändå svara nej. Hur som haver sitter jag nu här, det är ingen poäng i att analysera mera, det handlar ändå bara om att leva.
För allt är ändå så abstrakt, jag slutar skriva nu.