louisearvidsson

Jag känner att jag liksom tvunget bara måste skriva av mig. Mest för att jag inte kan bestämma mig om jag firar med tre smaskiga knäckebröd eller om jag tröstäter tre lagomgoda knäckebröd. Så den långa versionen om dagen kommer här, för er som inte bryr er om min friidrottskarriär och sånt kan ju fuck off just nu. (men ändå, kram på er). 
Okej, en helt vanlig tävling i Helsingborg. Jag är taggad och glad i hågen. Solen kommer fram, klarblå himmel och lagom varmt. Medvind och roliga motståndare. Nästintill optimala förhållande serverade framför mig och jag kände mig i kalasform! Det blev en bra inhoppning och i tredje hoppet fick jag till ett tolvmeters hopp. En bra start men det stämde inte riktigt. I fjärde tryckte jag på och gjorde mitt livs bästa hopp! men övertramp med 2 centimeter. HEJ JAG ÄR BITTER! TränarN var nöjd, hoppapåställetnöjd till och med. I femte hoppet hoppade jag iaf 12.46 (PB; 12.48), det var för mycket vind men jag är nöjd ändå.
Nu kommer den där dåliga delen av tävlingen. Anledningen till att jag tröstäter. I sista hoppet trampade jag genom hälkudden, för er som aldrig har gjort detta kan jag meddela att det gör ganska ont. Jag gjorde samma sak för ett halvår sen men lyckades ändå hoppa ett längdkval dagen efter, relativt bra. Men ändå! är lite nervös inför Världsungdomsspelen nästa vecka, sista veckan, största tävlingen hittills och jag som är på G. För snacka går ju, men nästa vecka gäller det.
Vi kan kalla detta för en cliffhanger..igen..


(foto; Mattias Abulu)